Class day

För att fira att level up testet är över och att hela klassen klarade det (YES) så hade min lärare igår bestämt att ta med oss i klassen ut för rundvadnring på stan och lunch tillsammans. Han visade oss lite olika historiska byggnader och platser, bla the Santa Barbara County Couthouse där Micheal Jackson har blivit dömd för saker.  Men någon lunch blev det faktiskt inte, för nöten hade ju inte kollat upp om restaurangen vi skulle äta på var öppen eller inte. Så han lämnade oss efter våran vandrig och vi i klassen drog och käkade yoghurtglass tillsammans istället. Alltså jag tycker verlkigen om min klass, de är helt underbara! Det var förövrigt Heathers sista dag tillsammans med oss igår då hennes kurs tar slut den här veckan, jättetråkigt! Kommer sakna henne, hon är en underbar tjej! Och då tyckte såklart min lärare att det var en jättebra idé att ställa sig mitt på gatan och sjunga "For she's a jolly good fellow" för henne (två sista bilerna). Jag är verkligen så glad att jag får byta lärare nästa vecka.
Idag är det Thanksgiving i USA, vilket här hemma i min familj innebär en massa massa mat i sällskap av Cindys två barn med respektive. Hon och hennes dotter står just nu i köket och förbereder allt, tror att de hittills har gjort ca 6 st pumpkin pies, några dussin cupcakes, turkeyn står i ugnen och sallader är i full gång. Denna högtid är lika stor som julafton här, helt sjukt. Vi har ledigt från skolan också idag och imorgon, så det är typ en långhelg för att käka mat och umgås med familjen. Och dessutom så innebär Thanskgiving också Black Friday, vilket är en fredag med galna sales i alla butiker. Folk har dött på denna dag av att shoppa. Tror jag kommer att åka in till stan imorgon bitti och kolla runt för skojs skull, men jag måste hålla i mina pengar inför julen!
Nu ska jag iallafall börja fixa mig. Klockan är snart 1 på dagen, vi ska käka om drygt en timme och jag sitter fortfarande i pyjamas.

Birthdays and gifts

Idag (igår för er) den 26e fyllde fyra viktiga personer i mitt liv år, Amanda, Emma, min farbor och Pappa. Pappa och hans tvilling fyllde 50, vilket är lite speciellt så det var jättetråkigt att jag inte kunde vara med och fira dem! Och såklart svintråkigt att inte kunna krama mina fina tjejer! Men jag skypeade iallafall med min kära familj då pappa satt och öppna alla presenter, så jag var med på lite födelsedagsfirande ändå.
Annars idag har det inte hänt så mycket. Inget gym innan skolan blev det, och i skolan hade vi level-up-test igen så jag och min klass kommer förhoppningsvis att få flytta upp en nivå nästa vecka samt byta lärare. Det skulle göra mitt liv så mycket bättre, för just nu är läraren jag har inte speciellt bra. Han är van vid att undervisa på lägre språknivåer och har aldrig varit lärare i en högre nivå förut, så våra lektioner är väldigt sega. Men provet gick väl helt ok, bättre än förra gången iallafall, så jag hoppas hoppas hoppas!
Fick förövrigt ett brev skickat till mig idag från min älskade finaste mormor. Jag fick julklappspengar och två paket saffran, så nu är jag redo inför the holidays! Tack min finaste skatt, jag saknar dig så <3
Mormors brev // Innehållet i mitt födelsedagspaket som jag skickade hem till pappa för några veckor sedan. Det är några av hans favorit mat och godis från USA, så han blev väldigt glad! Haha tur det för satan vad dyrt det var att skicka hem!

varning känsligt inlägg

Stötte på den här bilden på instagram igår och den fick mig att brista ut i tårar. Det jag ser på bilden är ett monster vid namn anorexia, och jag undrar vad är det för fel? Vad är felet med att vara kurvig? Med att sticka ut? Med celluliter? Vad är det för fel med vårat samhälle och vem är det som bestämmer dess sjuka ideal? Varför bryr vi oss? Varför kan man inte bara vara nöjd med sig själv?
Den här tjejen lider av anorexi och som jag förstod det så anser hon sig själv vara "tjock"(-are) på den vänstra bilden.
Det är helt sjukt, bokstavligt talat. Jag måste dock säga att jag faktiskt förstår vad hon menar. Jag håller VERKLIGEN INTE med, men jag kan se det från hennes perspektiv och förstå hennes situation. Hur? Jo för att jag har varit där själv.
För två år sedan led även jag av det självdestruktiva beteendet anorexi. Jag var som inlåst i min egen kropp och det enda som cirkulerade i min näringsfattiga lilla hjärna var hur jag skulle ta mig igenom dagen utan att behöva äta. Jag hade mina knep för att smita undan måltider och kunna träna i smyg, och varje gång jag lyckades gav det mig mer vilja att fortsätta. Det gick så långt att jag fick gå på behandling hos BUP med min familj och jag stannade hemma från skolan i mer än tre månader. Hela processen var ett helvete och en ren kamp mot mig själv -den personen som jag själv destruktivt hade byggt upp. Vägen tillbaka var lång och tung, vikten rasade och det var svårt för mig att se det ljusa i livet. Det fanns dagar då jag låg hemma i min säng, benig och kall, och faktiskt hoppades på att den dagen skulle vara min sista. Men, som tur var så är jag en sådan person som har kämpaglöd ända ut i fingerspetsarna och jag kämpade på. Min obefintliga vilja att bli frisk blev mer och mer befintlig och växte sig större för varje dag som gick. Jag började se det ljusa och fina i livet igen och vad det är jag värdesätter.
Jag är en ambitiös och målmedveten tjej, vilket jag tror är den grundläggande anledningen till min ätstörning. Jag ville på något sätt bevisa för andra att jag är unik och att jag kan klara av vad som helst. Sedan att jag var missnöjd med mig själv och tvivlade på mitt utseende var det som triggade igång hela sjukdomen. Jag ville vara någon jag inte var och jag behövde bekräftelsen att jag dög. Tyvärr krävdes det en kropp, ett år, svält, depression, familjeproblem, ångest, tårar, och självhat för att bevisa för mig själv att allt var förgäves och jag duger precis som jag är.
Nu, två år senare skulle jag aldrig kunna tänka mig att leva det livet jag levde igen. Jag skulle aldrig välja de självdestruktiva och ätstörda valen jag då valde. Idag värderar jag välmående och hälsa på ett helt annat sätt, för jag vet att det är inte viktigt att vara snyggast, smalast och vackrast om man inte mår bra med sig själv. Tror man att en ätstörning löser sin osäkerhet, då har man fel.
När jag ser tjejer som på bilden ovan, tjejer som är fixerade med maten, tränar i smyg, skippar måltider, tittar sig lite för noggrant i spegeln, de som klagar över sina kroppar, och de som är missnöjda med sig själva, vill jag bara gå fram och ge dem en stor kram. Jag förstår vad det är ni håller på med, jag förstår eran ångest, och jag förstår eran starka vilja att försöka bevisa något och vara någon annan. Det är klyschigt att säga att "du duger som du är" och "du är unik", men det är så jävla sant. Frågan är bara vad det är som krävs för att bevisa det. Är det två smala ben som bilden ovan? Jag skulle inte tro det. 
Ber om ursäkt för provocerande bilder, men detta är jag under min sjuka period. Jag tycker egentligen inte om att identifiera mig med den här tjejen på bilderna, för i mina ögon är inte det jag. Min bild av mig själv är en glad, sprallig, kurvig och självsäker tjej, och inte ett benrangel utan själ. Jag kan dock inte säga att jag är 100% frisk från anorexin, och det kommer jag aldrig att bli. För de erfarenheterna jag fått från sjukdomen är något jag alltid kommer att bära med mig och det är en del av mig. Det är precis som att en alkoholist inte kan kalla sig själv för nykteriskt, men för en nykter alkoholist. Jag kan inte kalla mig för frisk, men för en frisk anorektiker.  
Avlsutningsvis vill jag påpeka att jag är så otroligt tacksam över allt stöd jag fick under den här perioden, från alla runt omkring mig men också ifrån mig själv, för utan det hade jag inte varit där jag är idag. Sjukdomen har gett ett nytt sätt att se på livet, jag har lärt känna mig själv, blivit mer självsäker, och jag uppskattar saker på ett helt annat sätt. Jag tycker om mig själv och jag vågar göra det. De egenskaperna och erfarenheterna jag har är otroligt viktiga och något jag skulle göra allt för att dela med mig av till alla er där ute som behöver det.