varning känsligt inlägg

Stötte på den här bilden på instagram igår och den fick mig att brista ut i tårar. Det jag ser på bilden är ett monster vid namn anorexia, och jag undrar vad är det för fel? Vad är felet med att vara kurvig? Med att sticka ut? Med celluliter? Vad är det för fel med vårat samhälle och vem är det som bestämmer dess sjuka ideal? Varför bryr vi oss? Varför kan man inte bara vara nöjd med sig själv?
Den här tjejen lider av anorexi och som jag förstod det så anser hon sig själv vara "tjock"(-are) på den vänstra bilden.
Det är helt sjukt, bokstavligt talat. Jag måste dock säga att jag faktiskt förstår vad hon menar. Jag håller VERKLIGEN INTE med, men jag kan se det från hennes perspektiv och förstå hennes situation. Hur? Jo för att jag har varit där själv.
För två år sedan led även jag av det självdestruktiva beteendet anorexi. Jag var som inlåst i min egen kropp och det enda som cirkulerade i min näringsfattiga lilla hjärna var hur jag skulle ta mig igenom dagen utan att behöva äta. Jag hade mina knep för att smita undan måltider och kunna träna i smyg, och varje gång jag lyckades gav det mig mer vilja att fortsätta. Det gick så långt att jag fick gå på behandling hos BUP med min familj och jag stannade hemma från skolan i mer än tre månader. Hela processen var ett helvete och en ren kamp mot mig själv -den personen som jag själv destruktivt hade byggt upp. Vägen tillbaka var lång och tung, vikten rasade och det var svårt för mig att se det ljusa i livet. Det fanns dagar då jag låg hemma i min säng, benig och kall, och faktiskt hoppades på att den dagen skulle vara min sista. Men, som tur var så är jag en sådan person som har kämpaglöd ända ut i fingerspetsarna och jag kämpade på. Min obefintliga vilja att bli frisk blev mer och mer befintlig och växte sig större för varje dag som gick. Jag började se det ljusa och fina i livet igen och vad det är jag värdesätter.
Jag är en ambitiös och målmedveten tjej, vilket jag tror är den grundläggande anledningen till min ätstörning. Jag ville på något sätt bevisa för andra att jag är unik och att jag kan klara av vad som helst. Sedan att jag var missnöjd med mig själv och tvivlade på mitt utseende var det som triggade igång hela sjukdomen. Jag ville vara någon jag inte var och jag behövde bekräftelsen att jag dög. Tyvärr krävdes det en kropp, ett år, svält, depression, familjeproblem, ångest, tårar, och självhat för att bevisa för mig själv att allt var förgäves och jag duger precis som jag är.
Nu, två år senare skulle jag aldrig kunna tänka mig att leva det livet jag levde igen. Jag skulle aldrig välja de självdestruktiva och ätstörda valen jag då valde. Idag värderar jag välmående och hälsa på ett helt annat sätt, för jag vet att det är inte viktigt att vara snyggast, smalast och vackrast om man inte mår bra med sig själv. Tror man att en ätstörning löser sin osäkerhet, då har man fel.
När jag ser tjejer som på bilden ovan, tjejer som är fixerade med maten, tränar i smyg, skippar måltider, tittar sig lite för noggrant i spegeln, de som klagar över sina kroppar, och de som är missnöjda med sig själva, vill jag bara gå fram och ge dem en stor kram. Jag förstår vad det är ni håller på med, jag förstår eran ångest, och jag förstår eran starka vilja att försöka bevisa något och vara någon annan. Det är klyschigt att säga att "du duger som du är" och "du är unik", men det är så jävla sant. Frågan är bara vad det är som krävs för att bevisa det. Är det två smala ben som bilden ovan? Jag skulle inte tro det. 
Ber om ursäkt för provocerande bilder, men detta är jag under min sjuka period. Jag tycker egentligen inte om att identifiera mig med den här tjejen på bilderna, för i mina ögon är inte det jag. Min bild av mig själv är en glad, sprallig, kurvig och självsäker tjej, och inte ett benrangel utan själ. Jag kan dock inte säga att jag är 100% frisk från anorexin, och det kommer jag aldrig att bli. För de erfarenheterna jag fått från sjukdomen är något jag alltid kommer att bära med mig och det är en del av mig. Det är precis som att en alkoholist inte kan kalla sig själv för nykteriskt, men för en nykter alkoholist. Jag kan inte kalla mig för frisk, men för en frisk anorektiker.  
Avlsutningsvis vill jag påpeka att jag är så otroligt tacksam över allt stöd jag fick under den här perioden, från alla runt omkring mig men också ifrån mig själv, för utan det hade jag inte varit där jag är idag. Sjukdomen har gett ett nytt sätt att se på livet, jag har lärt känna mig själv, blivit mer självsäker, och jag uppskattar saker på ett helt annat sätt. Jag tycker om mig själv och jag vågar göra det. De egenskaperna och erfarenheterna jag har är otroligt viktiga och något jag skulle göra allt för att dela med mig av till alla er där ute som behöver det.
Cami:

Beafis.. Att läsa din blogg ger verkligen en inblick om hur det som du upplevt har skapat en mycket självsäkrare och starkare människa. Du är seriöst min idol, vet inte vad jag ska säga. Hoppas du fortsätter att njuta av USA och leva livet, och fortsätta blogga!! Massor med kramisar!

Becca:

Du är så stark och fin som vågar skriva om det här. Är så glad att du är dig själv, du är den bästa!

Anonym:

gud va stark du verkar vara som människa!! beundrar dig och älskar dig blogg!! din kropp är förövrigt to die for som den är idag!!! Ha en trevlig thanksgiving!

Paniz:

gud vad fint skrivet, vad starkt av dig, du är verkligen en förebild för många! Hoppas du har det svinbra i USA!

Mamma Lissi:

Fantastiska, starka Beatrice. Jag är så stolt över dig. Jag gråter när jag läser detta av lycka för att du tagit dig ur detta helvetet och blivit så stark av att ha tagit dig ur det men också av sorg förstås, för att minnas hur du led och hur jobbigt det var. Min bästa, bästa Beatrice, skit va' jag saknar dig och älskar dig! /mamma

Svar: Mamma du är så fin! Världens bästa <3
Beatrice Wåhrberg

Kommentera inlägget här: