Wake up call

Jag har insett att jag på senaste tiden inte har uppskattat min vistelse här lika mycket som jag borde. Med det menar jag inte att jag inte tycker om det eller inte vill vara här, utan att jag tänker inte så mycket på det. Jag bor ju här nu, det här är mitt hem. Att se palmer varje dag, gå till stranden efter skolan och träffa människor från hela världen är min vardag och helt natutrligt för mig. Det är inte lika speciellt längre, och det gör mig lite ledsen. Jag har nu endast 2 månader kvar av denna fantastiska resa innan det bär av tillbaka till tråkiga sverige. Jag kommer inte att se den här staden och de här människorna på jag vet inte hur länge, och jag kommer aldrig att få uppleva något liknande igen.
Jag tror att det är dags att jag nyper mig i armen nu och inser min situation, tittar mig omkring och bara njuter den här korta tiden jag har kvar! Mera bilder ska tas, fler saker ska upplevas och mer minnen ska arkiveras på bloggen.
Kommentera inlägget här: