Life like a movie

Woke up to this prepared breakfast this morning. Venezuelan arepas made by Marcos's mother.
Det är så ofta jag känner att mitt liv är som en film. Hur jag och Marcos träffades på julafton i Californien, hur vi levde isär i över ett år, hur vi båda lämnade allt för att bo tillsammans, att vi bor i Miami Beach och jobbar på samma jobb, hur vi kämpar för att bygga ett liv och en framtid tillsammans.
Just nu ser mitt liv ut som en amerikansk lite halv-kass film om ett par med olika kulturell bakgrund och det framhävs mer och mer när svärföräldrarna kommer in i bilden. En komedi, med lite sån där åh-nej-vad-jobbigt-jag-vill-inte-titta ångest, men också full med villkorslös kärlek.
Jag tror inte att någon som inte har varit i ett multi-kulti förhållande förstår hur svårt det kan vara, eller inser hur enkelt det är att vara med en partner från samma land. Familjerna talar samma språk, man har samma traditioner, samma religion etc. Det finns många fördelar med att dela sitt liv med någon av samma sorts bakgrund. Men, jag vill inte leva ett sådant liv. Jag väljer tusen gånger hellre ett liv med motgångar, med utrymme för utveckling, att kunna växa tillsammans med sin partner och stärka sin relation genom att överkomma svåra tider tillsammans. En enkel vardag utan motgångar skapar bekvämlighet, och jag tror att det i slutändan leder till missnöje. 
Jag är så otroligt tacksam över att ha svärföräldrar som inte förstår mig vad jag än säger och på vilket språk jag än talar, för det får oss att kämpa ännu hårdare för att komma varandra nära. Och jag är så otroligt tacksam för att jag har alla verktyg för att lära mig och ta del av en annan kultur, ett annat språk och ett annat slags liv än mitt eget. 
Jag ser en lyckligt slut i den filmen jag lever i, och det gör mig otroligt tacksam och stolt.
 
There are so many times when I feel like my life is like a movie. How me and Marcos met a christmas in California, how we lived apart from each other for over a year, how we both left everything to live together, that we're living in Miami Beach and are working at the same place, how we are fighting to build a life and a future together.
Right now my life is like a mediocre american movie about a couple with different cultural backgrounds which emphasizes when the parents-in-law becomes a part of the picture. A comedy, with that oh-no-I-don't-want-look kind of anxiety, but also full of unconditional love. 
I don't think anyone who hasn't been in a multi-culti relationship would understand how hard it can be, or realizes how easy it is to be with someone from the same country. The families speak the same language, you have the same traditions, the same religion etc. There are plenty of benefits with sharing your life with someone from the same cultural background. But, I don't want to live that kind of life. I would a thousand times rather choose a life with plenty of obstacles, with space enough to develop, to grow together with your partner and to strengthen your realtionship by overcoming tough times together.  A simple life without any obstacles creates comfortability, and I thinks that is the main cause of disappointment and dissatisfaction.
I am so truly thankful for having in-laws who doesn't understand what I am saying in any language, because that just makes us try even harder to get to know each other and become close. And I am so thankful for having all the tools to learn and be a part of another culture, another language and another kind of life than my own. 
I can see that the movie I am living in has a happy ending, and that makes me incredibly thankful and proud.
Kommentera inlägget här: